Paketerat

Nu ligger Alida på sin gamla vanliga plats i Fiskehamnen. Matte och Jonas hjälpte mig att få henne på dit. Skönt med kamrater som har hälsan i behåll och inte är rädda för att ta i lite grann när det behövs.

Många gamla vänner och bekanta kom förbi och undrade vad jag och Alida gjorde i hamnen igen. Så det var bara att berätta hur det låg till och hur snabbt "vänskap" kan förbytas till något annat. Många uppmuntrande ord och ryggdunkningar blev det, med förstående muttringar om vad som tidigare hade uppfattats, men inte tagits upp till ytan. En hel del konstigheter skulle kunna undvikas om vi människor vore mer öppna mot varandra, ser man någonting som inte fungerar eller verkar kunna gå snett´så ska man nog säga till. Men nu är den parantesen i livet avklarad och nu är det framåt som gäller.

Vintertäckning, paketering, stod på programmat - först segel av, sedan presenningar fram och det är tur att kajen är stor för det är en del duk som ska av innan täckningen kan appliceras.

Presenningarna var kalla, stela och fuktiga efter nedfärden och att lägga in dem i värmen var ju tydligen för mycket begärt av nedseglarna. Tur att solen kom fram och värmde upp hela tillställningen. Seglena åkte av och är nu nerstuvade i salongen, där det är riktigt mycket med värme pådraget så att fukten torkar ur. Det var lovat att seglen skulle man ta hand om efter nedseglingen, med mycket annat, men det var väl bråttom att komma hem efter två dagar till sjöss. Nu är de i alla fall avtagna och inne i värmen.

Till lunch var första presenningen på plats, och det blev en bit på gamla stamhaket. Ännu mer gamla vänner och bekanta var framme och önskade välkommen åter och ville höra vad som hänt, så det var bara att berätta historien ånyo några gånger. Mycket huvudskakningar och förstående blickar, i hamnstäder förstår man vikten av bra skeppskamrater och besättning.

Åter på dom tunga presenningarna och tack vare Matte och Jonas så gick det geschwinnt. Det som tog en hel helg förra året klarades av på knappa åtta timmar. Jag tror jag ber samma team att vara med när det ska täckas av nästa vår. Och vad skönt det är att jobba ihop med vänner som man har roligt tillsammans med samtidigt som det händer saker i bra fart.

  bra vänner är a och o

Nu är i alla fall Alida packeterad och klar inför vintern. Det blir nog inte så mycket boende ombord denna vintern, man har ju blivit landkrabba, men då och då ska det nog krypas in i paketet och ner i den varma salongen.

(nej Alida har inte fått ny överbyggnad, det är bara kustbevakarna på andra sidan kajen som är lite högre)   

  Juridik

   innan senaste seglatsen

Jag har fått tillbaka glädjen och farten i att skriva blogginlägg, och jag märker dessutom att ni är många som läser och följer bloggen, vilket sporrar till ytterligare inlägg om hur det är att vara ketchägare.

Situationen som uppstått och som jag försökt beskriva för er här de senaste dagarna är näst in till absurd. Ena dagen, för en sisådär 15 till 20 dagar sedan, så diskuterar min skeppskamrater att prioritetslistan för att göra båten klar för nedsegling måste uppdateras, den andra dagen meddelar han via meddelande på facebook att han med omedelbar verkan backar ur delägarskapet. Eller som det utrycks -

"Hej Christer Här nedan finns även min skriftliga meddelande bifogat om att jag dra mig ur delägarskapet i Alida, bifogade även kontraktet." (1/11 på facebook-meddelande)

Medan för säkerhets skull så späds det också på med en del angrepp mot mig som person och för att ytterligare komplicera situationen så får mina vänner och bekanta sig också en släng av sleven - i samma meddelande står det -

"Samtliga av mina vänner som varit ombord (inklusive min son) har oberoende av varandra frågat mig om jag tror att jag kommer att orka detta då det ju enbart är du (Göran) som jobbar och gör något med båten, de andra gör ju inte något alls och tar inte några som helt egna initiativ till det heller och kan inte ens slå en riktig knop. Tror du verkligen på att detta kommer att fungera?"

Och så en riktig bredsida till mig -

" Alkoholberoende, spelberoende, internetberoende, ett helt okontrollerat humör, ointresserad av seglingen, urusel allmän kondition. Det borde räcka där. /Göran"

Efter det meddelandet från den 1/11 har det inte gått att få tag i honom i telefon, något enstaka meddelande på facebook kanske, men inget svar på SMS, eller intalade meddelanden på telefonsvarare med uppmaning att höra av sig. Bara via meddelande att han inte kan vara på samma båt som mig.

Är det rätt av mig att citera vad hans skrivit, ja, jag anser det - det ger ju er en chans att förstå magnituden av det som händer och hur tvärt vändningen kom och vilka ord som används. Från jätteentusiastisk blivande jorden-runt-vartefter seglare till att inte kunna umgås alls, och spy galla över kamraten på några dagar. Allt det här tycker jag att ni som följt mig under längre eller kortare tid har rätt att få veta och få del av, då förstår ni lite mer av det jag skriver - som kanske kan bli lite kryptiskt ibland när känslorna svallar.

Nu får jag invänta den juridiska process som tydligen ska komma, enligt senaste inlägget på facebookför, för att lösa honom ur kontraktssituationen och det ekonomiska åtagande och delade ansvar avseende skötsel mm av skutan som vi har reglerat där. Eller som det uttrycks -

"För min del så återstår nu juridisk rådgivning om den ekonomiska delen"

Men govänner och bloggläsare, så lätt skrämmer man inte mig - till helgen kryper jag ner i sköna soffan i salongen med ett glas vin i handen efter att jobbat med vintertäckningen, pumpat upp vatten ur mastgraven, skapat mig en bild om vad som behöver göras ombord och funderar på nästa blogginlägg. Jag lovar er att det finns många oskrivna blogginlägg att vänta på. Hoppas att ni fortsätter att följa mitt skrivande om hur det är att vara ketchägare.

Återfunnen

Efter två dygn och väldigt många SMS och ett antal meddelanden på ett antal telefonsvarare som skulle antas kunna vara ombord på Alida så rasslade det till i telefonen och ett SMS plingade till -

"Nu ligger Alida i fiskehamnen, lika vigör som innan denna nerfart. Landströmmen är ansluten, men AIS är ett garanti ärende. Då kostrarna, byggbåten och en segelbåt låg i vägen så ligger hon nu på stora flytbryggan i väntan på flytt. Underlagert till loggboken kommer."

Pust, och lättnad, inte ett svar under två dygn och så plötsligt ett enkelriktat meddelande - att man som delägare har ansvar att meddela sig till den andra delägaren, och majoritetsägaren, tycks inte vara en självklarhet, men där är vi tydligen olika i vad vi anser vara normalt sätt att kommunicera.

Nu låg tydligen Alida fast i fiskehamnen i Oxelösund, status utöver landström, vilken typ av landström, AIS garantiärende, vad var ur funktion - AIS är en ganska komplex historia - framgick inte, fullt i hamnen - båten ligger på temporär hamn. Detta krävde undersökning och verifierande, svara i telefon fungerar ju fortfarande inte - så det var bara att landvägen bege sig till där kära Alida var parkerad - och se hur det såg ut i realiteten.

Där låg hon i all sin prakt i mörkret, hur en så segelvan full besättning som angivits kunde missa att lägga in henne på sin ordinarie plats är svårt att förstå, kanske var de inte så segelvana som angivits av "förövaren". Nåväl, nu är i alla fall Alida åter från sitt bortrövande.

I doghouset möttes jag av den formella uppsägningen och avmönstringen, min skeppskamrat och tillika delägare hade strukit över sitt namn på den papperslapp som vi alltid har haft där för att tala om för ombordstigare vilka man kan kontakta om båten. Nu har han "formellt" klivit av genom att stryka över sitt namn och telefonnummer med bläck, så lätt säger man upp kontrakt, både ansvarsmässiga och ekonomiska aspekter - hur lätt kan det inte vara.

Väl nere i båten tycktes allt vara i sin ordning, värmen igång, torrt på durkarna, barskåpet var visserligen inte påfyllt, men vad kan man begära - men så en titt ner i mastgraven och där var det fullt med vatten, ingen hade länsat det utrymmet som vi både två vet att det rinner in vatten i - en båt läcker alltid mer eller mindre och det gäller att länsa och torka efterhand - och nu var det dyngsurt i båtens nedre regioner, TACK för det - bara att sätta igång och länsa innan skutan hamnar på botten.

Jag gjorde också en utsides ockulär besiktning i strålkastarsken och kunde konstatera att stäven fått sig en rejäl törn, rejäla krosskador på plasten i höjd med ankaret, kommer att bli dyrt att reparera och det får väl tas ur skeppskassan. Skador i plasten är inte bra, fukt och köld tränger in och förorsakar risk för uppsprickningar mm. Min medföljare var med och seglade senast jag var med på skutan och seglade och då fanns inte skadan i stäven, så vi får väl ta en diskussion om när det uppstod och hur det ska åtgärdas. Tråkigt med folk som inte kan köra båt, men det ordnar sig säkert med skadan och lagandet av den innan den får grepp i plasten.

Nu är i alla fall Alida åter i min hand och hon ska skötas av mig och min livskamrat så gott som hon förtjänar. Till helgen åker jag ner och pysslar om henne efter bästa förmåga, och jag vet att hon är nöjd med att jag finns ombord. Mera rapporter kommer govänner.  

Bestulen?

Man får vara med om mycket saker i livet och ibland så står man bara som ett frågetecken och undrar vad som händer. Just nu känner jag mig som ett stort frågetecken och dessutom känns det som om någon har stulit min kära Alida ifrån mig. Denna drastiska inledning på detta blogginlägg kräver givetvis sin förklaring, annars sitter väl ni som frågetecken och undrar vad som menas.

Sent hösten 2011 kontaktas jag av en kollega från 80-talet. Vi jobbade några år på samma förband innan vi gick skilda vägar och hade inte någon kontakt fram till den tidpunkt då han tog ny kontakt. Han var nyskild och tilltalades av min idé om att vartefter segla jorden runt. För mig var det välkommet att få en skeppskamrat att dela projektet och ambitionen med, våra kunskaper och färdigheter kompletterade dessutom varandra på ett bra sätt. Den ena mer praktisk lagd än den andre, den andre mer administrativt och planeringsmässigt kunnig och lagd. Kändes som ett bra team.

Det skrevs ett kontrakt om delägarskap i båten, och det gjordes överenskommelse om att en skeppskassa med gemensam insats skulle finnas och använda till att rusta, vårda och utveckla båten - hon skulle göras klar för långsegling. Gemensamma beslut var nyckelordet, vi skulle gemensamt ta beslut om var och när vi skulle segla, vad som skulle köpas och nyanskaffas osv. I kontraktet finns en uppsägningsklausul som säger att den ene inte abrupt kan kliva av och i värsta fall tvinga fram en försäljning av båten för att den andra ska klara av den ekonomiska situationen som uppstår om den andre parten kliver av.

Allt var frid och fröjd, och vi jobbade vidare på båten med små och stora saker; ny durk lades i salongen, en ny soffa anskaffades till salongen, ett nytt ankarspel ersatte det gamla som var slut, storseglet syddes om och förstärktes, ny toalett monterades mm - massa bra förbättringar på båten. Vi seglade med eller utan flera personer ombord, och efter hand upptäckte jag hur socialt olika vi var, jag själv öppen och glad, gillar att laga och äta god mat med ett gott vin till, gillar att ha vänner och bekanta kring mig, gillar ett glas då och då, ser segling som ett sätt att umgås och göra saker tillsammans med andra, det var därför jag köpte en stor båt, för att kunna segla och ha trevligt med vänner och bekanta - den andre, dvs min skeppskamrat, inbunden och svårtillgänglig, det kunde vara väldigt tyst ombord under våra seglingar, skämt och upptåg gillades inte, mat var något nödvändigt ont, kryddor får man ont i magen av, och rött vin kan man inte dricka, tar man ett glas så är man alkoholberoende. Vi skulle i somras ha seglat till Medelhavet, men jag sa nej, jag seglar inte med en person som jag inte har roligt ihop med. Det blev istället Östersjö-segling och trots flera sittningar kring våra olikheter, samtalen alltid initierade av mig för att det inte fungerade ombord, så blev det bara en temporär förbättring och sedan återgång till tystnad och butterhet.    

Min vanliga omgivning, vänner och bekanta, frågade många gånger om stämningen ombord, varför är din skeppskamrat så tyst och tillbakadragen, varför deltar han inte i roligheterna, tycker han inte om god mat och ett glas rött, mm mm. Det kändes efterhand att någon form av kraftfull förändring skulle komma eller var nödd att komma.

När jag tog upp att det var dags att planera för åtgärder inför nästa säsong, jag trodde fortfarande att vi skulle kunna slipa vidare på vårt sociala umgängessätt och få det att fungera ihop, och att det krävdes investeringar utöver vad skeppskassan skulle klara av så verkar det som någon gräns nåddes och reaktionen blev kraftfull. Att svara i telefon har aldrig varit min skeppskamrats starka sida, och nu gick det i princip inte att få tag i honom via telefon - det kom ett långt meddelande via facebook där han med omedelbar verkan sa upp sitt delägarskap i båten och överenskommelsen om skeppskassan meddelade han ensidigt att den inte gällde längre. Han skulle betala en mindre summa till skeppskassan fram till att hans del i båten var återbetald till honom, vilket i princip borde ske omedelbart. Men det ekonomiska var inte det värsta, utan det var att jag helt värdelösförklarades som båtmänniska, allt ombord sköttes av honom och jag hade inte deltagit i några av de saker som byggts om ombord mm, denna värdelöshet mm gällde också alla mina vänner och bekanta som varit med ombord vid olika tillfällen. En mening innehöll mycket grava anklagelser mot mig, men dom tänker jag inte upprepa här för allmänt beskådande. Efter detta facebook-utbrott har det inte gått att få tag i honom via telefon, det svaras eventuellt via facebook-meddelande eller sms. Ett mycket otrevlig situation har uppstått - osanna och osakliga anklagelser via olika meddelanden, som inte kan besvaras eller diskuteras muntligt, för i telefon behöver man ju inte svara.

Nu är det så att båten ligger på helt fel ställe för att jag ska kunna sköta den då han kliver av, vilket jag har fått skriftligt på att han gör. Att flytta båten gemensamt till min gamla plats i Oxelösund vägrade han att genomföra, han kan inte vara ombord när jag är ombord. Så som avslutning på sin segling med Alida har han sagt att denna fredag ska ha ta ner henne till Oxelösund med sina kamrater, jag är inte välkommen ombord. Jag tror nu att båten är under nedtransport till Oxelösund, men jag vet inte säkert för det svaras inte på telefon eller sms. Det går inte heller att se på AIS (ett gps baserat system som visar båtars position) var hon är då sändaren ombord är urkopplad, eller ur funktion som det meddelades via ett sms för ett tag sedan. Med andra ord så känns det som om min kära båt är stulen just nu, jag vet inte var båten är och den som är ombord svarar inte på telefon och eller sms om var båten befinner sig.

Det känns mycket konstigt att behöva skriva ett blogginlägg som detta, men jag företog ju mig att försöka förklara varför jag känner mig som ett frågetecken just nu, och dessutom är min kära båt på väg någonstans på havet utan att jag har någon som helst koll på vad som händer och sker. Som jag inledde med, man får vara med om mycket saker i livet.  

Så om ni ser denna båt någonstans på Östersjön så meddela vänligen mig, det är obehagligt att inte veta var sin egen skuta är.

Reflektion

Reflektion var ett viktigt och välanvänt begrepp en gång i tiden när jag gick någon militär skola för att förkovras och förädlas, och jag inser att det är lika viktigt då som nu att stanna upp ibland och reflektera över tillvaron. Jag har sedan förra blogginlägget stannat upp och reflekterat över vad som hänt i samband med den kraftiga kursändringen som jag försökte beskriva där, men först ett tack till er som jag märker läser bloggen och också reflekterar över vad jag försöker beskriva i mina texter. Era kommentarer och svar som levereras och kommer mig tillhanda på allehanda sätt är mycket välkomna och värdefulla.

En viktig reflektion blir att det är viktigt med vänner och vänskap när man seglar, inte bara när man seglar en båt utan givetvis också när man seglar omkring i livet. Vänner ger positiv energi och det är den positiva energin som man ska ta vara på och förvalta. Den positiva energin plockar man fram när det blåser och är guppigt på havet, eller i livet.

Hittade nedanstående bild från en segling i december för ett par år sedan, vi seglade till Harstena för att träffa gamla vänner och för att äta och dricka gott, en del gitarr spelades också och en del skrovliga sånger sjöngs på småtimmarna. Vilket gäng det var och är, vänner från olika delar av livet som samlas och seglar trots decemberkylan och fukten, och vad beror det på - jo, vi trivs ihop, vi är vänner och tillför varandra positiv energi.

En annan reflektion är att negativ energi ska man vara försiktig med att samla på sig, helst ska man göra sig av med den omedelbart. Människor som tär på en på olika sätt ska man inte lägga ner någon möda på att försöka hålla kvar i sin vänskaps- och umgängeskrets.

Ytterligare en reflektion är att den mer eller mindre påtvingade tvära kursändringen har givit hunger att ta mig an saker på och med Alida som jag inte har har sett som nödvändiga förut, eller som jag kanske inte överhuvudtaget har sett förut. Den negativa energin som nu avpolleterar sig själv från skutan har gett nytt perspektiv på tillvaron. Här ska seglas och seglas tillsammans med mina vänner ska det bli. Tänk bara att få uppleva igen att "Gubben" över sjuttio år klänger omkring vid stormastens fot och drar i tåtarna, det ger positiv energi det.

Snart är det sommaren igen och då kan jag, livskamraten och vännerna ge oss ut och segla, och då och då lägga till vid någon fin brygga för lite bryggdans och stoj. Segla till Medelhavet och jorden runt blir det nog tid till vartefter ändå, om det nu ska vara helt nödvändigt.

Kraftfull kursändring

Det har inte blivit så täta blogginlägg den senaste tiden och det beror på att man gör kursändringar då och då i livet, och det som man skulle vilja göra inte alltid hinns med. Det är hela tiden en fråga om prioritering och tid. Ibland tar kursändringar lång tid, mjuka fina girar, men ibland så smäller det till och man måste tvärgira och göra kraftfulla kursändringar. Jag befinner mig just nu i en kraftfull kursändring, beroende på att min seglingspartner och skeppskamrat drar sig ur projektet med buller och bång. Vad det beror på har jag tillfullo inte lyckats få grepp om, mest tror jag är att det är en fråga om ekonomi, en oförmåga att inse vad en båt och en projekt av denna storlek kostar i realiteten. Personkemi kan vara en annan och nog så viktig faktor. Det blir inte lättare att få grepp om den egentliga orsaken då man väljer att krypa in i sig själv och vägrar kommunicera på t ex telefon, som ju är ett relativt vedertaget kommunikationssätt i dagens läge. Faktum kvarstår att nu måste jag göra en kraftfull kursändring och se hur att driva vidare och sköta Alida under helt nya förutsättningar. Men jag klarade ju av henne ett bra tag i början utan skeppskamraten så det ska nog gå nu också, och dessutom har jag ett bra mycket starkare kort nu i min älskade livskamrat - det hade jag inte då.  

Jag köpte Alida 2010 efter att ha blivit blixtförälskad vid första ögonkastet då jag såg henne på land upp i Holmsund utanför Umeå. Då hade hon legat på land ett antal år och det krävdes mycket arbete att få ner henne i vattnet igen. I nästan tre månader bodde jag och några kamrater ombord och plastade om hela botten, slipade och putsade, bottenmålade, fejade och donade - och till slut kunde 32 tons skönhet lyftas ner i vattnet med hamnens största kran. Vad det kostade vill jag inte ens tänka på, men gratis var det inte.

Till slut hamnade jag i Oxelösund på grund av att vänner kunde erbjuda mig en bra kajplats där. Jag fortsatte att bygga om och renovera, bl a togs alla gamla element med tillbehör bort och det blev elvärme som gällde ombord. En sjötoalett byggdes om till kem-toa. Gamla slitna soffan i salongen togs bort och ersattes av en bra bäddsoffa från IKEA, dessförinnan hade hela durken i salongen rivits upp och ersatts med ny fin teakplywood. Två vintrar har det hittills blivit ombord, mestadels ensamboende, men då och då med vänner och bekanta som kommit och kvartat över.

En sak har jag lärt mig under dessa de år som jag ägt och seglat med Alida - man ska omge sig med människor som man har roligt tillsammans med, livet är för kort för att lägga ner på buttra, osociala och introverta personer - bort med negativ energi och satsa istället på positiva människor och energi.

Nu är kursändringen gjord och livskamraten och jag seglar vidare med våra goda vänner.

  goda vänner är A ...      ... och O när man seglar.