2013

Snart är 2013 till ända och det är dags att sammanfatta vad året givet, både i positiva och negativa termer så som sig bör.

Det var ju meningen att Alida skulle seglas till Medelhavet för att få en ny hemmahamn därnere i värmen. Men så blev det inte, och så här i efterhand tycker jag bara att det är en fantastisk tur och lycka att jag tog beslut om att vi inte skulle ge oss iväg på den seglatsen. Någon annan kanske tycker sig ligga bakom beslutet, men faktum är att det var jag som sa stopp. Med tanke på vad som hände senare på hösten så var beslutet helt rätt fattat, det hade inte varit roligt att bli ensam ombord på vägen ner eller vid framkomsten till Grekland, som var det tänkta slutmålet.

Definitivt positivt var att en hel del bra arbeten blev gjorda på båten under året; Det gamla ankarspelet packade ju ihop totalt och ersattes med ett nytt, snyggt installerat genom skeppskamratens försorg. Köksön i salongen byggdes om, bort med spritköket och in med en gasspis med ugn – ett gammalt kylskåp fick stryka på foten, likaså den gamla elugnen som aldrig ville fungera ordentligt. Köksön blev inte helt färdigbyggd, en del träarbeten återstår, men det kommer förhoppningsvis efterhand. Bra med i alla fall med både el- och gasspis ombord.

Ännu mer positivt var att en ny kamrat klev in i mitt liv, och hon har nu blivit min definitiva livskamrat genom att vi gifte oss för ett kort tag sedan. Hon har fått pröva på sjömanslivet i lämpliga portioner och det har slutat i sjösjuka några gånger, men strävar vidare för att komma tillrätta med den åkomman, eller för att åtminstone lära sig hantera den. Bättre att erkänna att man blir sjösjuk, än att kategoriskt säga att ”jag blir aldrig sjösjuk” och skylla på magsjuka när sjösjukan slår till så att man är grön i huvudet. Särskilt om man åt samma mat innan losskastning och den andra som åt samma mat inte kände någonting av ”magsjuka”. Själv ha jag en trasig magmun som gör att jag får enorma sura uppstötningar när det stampar och slår till sjöss, kan botas eller hållas tillbaka tillfälligt med medikamenter men är ohållbart på sikt och måste opereras på något sätt för att det ska bli behagligt att segla när det är guppigt. Men bättre att veta om sin begränsning än att inte ens kunna erkänna att man har någon.

Mer positivt var att det blev en hel del seglat innan de interpersonella motsättningarna satte stopp för fortsatt samarbete. Det blev först en bra tur till Ystad, trots att autopiloten la av och att det fanns olika uppfattningar om tillåtna lanterneföringar på en seglande enhet.

Från Ystad blev det Danmark och Mön, midsommar fick jag fira ensam – ”magsjukan” slog ju till, därefter Rönne på Bornholm, och en guppig överfärd till Karlskrona.

Besättningen utökades och det blev ett fint ben till Hel i Gdynia/Gdansk-bukten.

Norr ut mot Liepaja och trots fina radiocertifikat blev vi nästan bordade av en rysk marin enhet, man måste ha både praktisk och teoretisk färdighet på havet och ”våga” greppa luren när det krävs. En dramatisk insegling till Liepaja, mesanen satt fast i sina travare, löste sig till det bästa. En del tycker däremot inte att lämpliga hårda ord är på sin plats för att få igång någon som ser ut som en fågelholk och inte ser vad som behöver göras för att inte skrovet ska slås sönder mot vassa kajstenar. Staden var en trevlig bekantskap, sångfestival och massor av folk i rörelse, ett besök kan rekommenderas.

Därefter vidare mot Gotland och Fårösund, trevligt att återigen beträda de gamla jaktmarkerna. Sedan Bergön och en liten reunion med vänner, innan det via Gryt bar norr ut och till slut lades till uppe i Öregrund.

Det blev en sväng till Åland och Mariehamn – riktigt trevligt socialt umgänge ombord och det kändes som om det definitivt fanns utrymme för fin segling framöver. Planer för nästa års nedsegling till Medelhavet började ta form, men sedan brast någonting.

Därefter blev det bara negativt, och jag tror att bl a var det snålheten som bet tag i hälsenan, och för stor skillnad i social förmåga – något konstruktivt utvecklingsklimat fanns inte kvar och kunde inte uppnås. Istället för att kasta ur sig diverse otidigheter så hade det varit bättre att säga att nu kliver jag av och vi får göra det bästa av situationen. Istället ifrågasattes skrivna avtal och ekonomiskt delansvar har helt uteblivit därefter.

Nu ligger Alida i Oxelösund på sin gamla plats och vi får se vad 2014 har i sitt sköte.

Gott Nytt År till er alla som följt bloggen under året, och jag lovar att hålla er uppdaterade om vad som händer och sker.

Skön helg

350:ende blogginlägget, 1320 bilder totalt inlagt, fjärde vintern med Alida, tiden går sin gilla gång - saker och ting förändras men det är lika skönt varje gång att komma ner i salongen och känna hur varmt och ombonat det är därnere. Just nu är det ganska belamrat med segel och annat i salongen, och värmen har stått på ordentligt, seglen var ju fuktiga när de togs av för någon vecka sedan och måste få en chans att torka ordentligt.

Dagkojen är ett utmärkt stuvningsutrymme för segel och annat. Sedan var det läge att se till att vattnet från mastgraven kom upp och hälldes över bord. 10 hinkar, eller cirka 100 liter, blev det som skopades upp och kånkades upp för lejdaren och hälldes i havet. Vattnet kommer in via den ihåliga stormasten och det är ju inte bra att ha vatten där nere om strömmen skulle gå och det blir minusgrader ombord. Har varit och tittat efter en larmanordning som kopplas på landströmmen och som talar om om strömmen går, och man måste be någon kamrat att åka dit och kolla. Den här vintern kommer jag ju inte att bo ombord kontinuerligt så då kan det vara bra med en larmanordning som via mobilen talar om att någon har inträffat.

Annars håller värmelementen det varmt och ombonat ombord. Några värmeljus hjälper också till och det är lätt att få en 18-20 grader varmt nere i salongen. Septitanken, numera gråvattentank, var inte tömd på länge så det var läge att kolla att pumpen fungerade, vilket den gjorde utan problem. El ombord är a och o så här års, och alla mätare på instrumentpanelen visar att de fungerar. Upptäckte förresten att någon vid senaste seglingen tappat en handburen VHF i durken, eller liknande, och att batteriluckan var sönderslagen. Radion låg på navbordet utan någon notis om vad som inträffat, och nu blir det väl till att skaffa en ny inför våren.

Tiden går fort och snart var det dags att lämna skutan och bege sig mot huvudstaden igen. Innan dess fick tomten komma fram, det är ju snart jul, och han får hålla ett vakande öga över båten medan stambesättningen håller sig iland.

  snart är det jul -    - och det är bara att konstatera att det just nu är extremt högvatten

Det går också att konstatera att bloggen läses trots avhopp från projektet och att dödskallen på hemsidan är borttagen och ersatt med någon kryptiskt text - tack för det. Ha en bra december så återkommer jag med rapporter efterhand.  

Obehagligt

En kamrat ringer och säger att jag måste gå in på min hemsida och titta på vad som har hänt. Jag tänker jag har väl ingen hemsida, jag har ju en blogg. Men så kom jag ihåg, min f d skeppskamrat ville att vi skulle ha en hemsida för att informera om vårt jorden-runt projekt, och kanske i bästa fall också värva någon besättningsmedlem på det sättet. Min skeppskamrat var administratören och så skrev vi då och då på hemsidan om vad vi gjorde, var vi seglade osv. Så på min kamrats uppmaning så länkade jag mig in på hemsidan http://jorden-runt-vartefter.se/ och detta var vad som mötte mig:

Projektet nedlagt

Projektet är nedlagt på grund av olika uppfattningar om

Vad segling är

Vad kamratskap är

Ansvar

Först uppfattade jag det som skämtsamt, min f d skeppskamrat som adminstratör för hemsidan, men även jag kunde logga in och skriva om jag ville, ville markera att han kliver av projektet - men sedan tänkte jag, varför måste det markeras med en dödskalle. Jag kände klart obehag, maffian lägger ett avhugget hästuvud i sängen hos personer de inte tycker om - vad betyder symboliken en dödskalle på en nedlagd hemsida. En sak går att konstatera och det är att det som läggs ut på nätet finns kvar där för alltid, bara man letar så dyker det upp. Jag konstaterade att via min profil på twitter så hänvisar jag till min bloggsidan och hemsidan med dödskallen, alltså måste jag bort länken till hemsidan så att mina twittervänner inte behöver läsa sådant dravel. Sedan går det att konstatera att om man söker på jorden-runt-vartefter så får man bl a upp alternativet http://jorden-runt-vartefter.se/ och då kommer man till dödskalle-sidan. Alltså finns det kvar för evigt.

Efter denna obehagliga upptäckt gick jag vidare till vår gemensamma google-drive portal där vi samlat digitala instruktioner, bilder, kom-ihåg-listor mm - sådant som vi gemensamt samlat och skapat för att ha till hands om och när det skulle behövas. Google-drive portalen var stängd, jag kunde inte komma in längre. Vissa instruktioner var till exempel sådant som inte finns i pappersformat ombord, utan sådant som vi hittat på nätet för vissa apparater och applikationer ombord. Visst, det mesta kan jag säkert hitta igen, men varför gå man in och blockar eller förstör för den andra parten?